Ännu en dag är nu snart slut, endast två ynka dagar kvar av min praktik på Ängen, där jag stortrivs. I förrgår var iaf min mamma hit å hälsade på och hämtade sin kisse (som hon fick lite sådär i tidig födelsedagspresent), hon började berätta att hon hälsat på min farmor och att hon satt i sitt rum, där alla tavlor och kort var nedtagna ifrån väggarna och istället har som satt upp ljudisolering i hela hennes rum, å där satt hon i sin rullstol själv i rummet och skrek på hjälp både innan mamma kom in och när hon gick därifrån. Jag blir så fruktansvärt arg och givetvis ledsen att min farmor ska få avsluta sitt liv på detta sätt, hur kan de på något enda litet vis vara värdigt? De ska vara hennes hem, hennes lilla trygghet.